Kärlek?
Vad är kärleken bra för?
Man älskar, men blir sårad.
Men blir älskad, men sårar.
Varför ska det vara så svårt? Kärleken borde vara lätt, två personer som älskar varandra för vad de är.
Om den ena faller, faller den andra.
Men just att hitta den, den rätte, det letandet kan pågå hela livet. Jag tror på det där att det finns en person för varje själ på jorden. Men den rätte är svår att hitta bland alla underbara människor som jorden vimlar utav. Och om man väl tror sig ha hittat den rätte, så vet man inte om ens känslor är besvarade, man vill inte säga någon för att man är rädd för att bli sårad, avvisad. Ibland undrar man, jag citerar från Twilight-böckerna, hur många gånger ett hjärta kan krossas men fortsätta att slå? Man undrar hur man orkar gå upp på morgonen, fast än hjärtat blöder, hur man ska klara av dagen, och om man åter igen ska somna i tårar. Det är oftast då man skyller allt på sig själv, utan att tänka på vad den andra gjorde för fel. Det känns visserligen som om man förlorat allt man hade, allt man levde för, allt man steg upp på morgonen för, men tiden läker alla sår.
Kärleken är som ett bygge av klossar. Man bygger upp det hela tiden, det blir djupare, vackrare och mer betydelsefullt. Tills man gör ett snedsteg, då rasar det. Helt eller en bra bit. Ibland ger man upp, orkar inte försöka mer. Och ibland så bygger man upp det på nytt, tilsammans, för det man hade var en alldeles för skinande stjärna för att bara tina bort.
Kärleken är orättvis, stark, smärtsam, svår, skrämmande, magisk och underbar på en och samma gång.
Det kanske är det som gör den så lockande, så efterlängtad?
*~Ammie~*
Man älskar, men blir sårad.
Men blir älskad, men sårar.
Varför ska det vara så svårt? Kärleken borde vara lätt, två personer som älskar varandra för vad de är.
Om den ena faller, faller den andra.
Men just att hitta den, den rätte, det letandet kan pågå hela livet. Jag tror på det där att det finns en person för varje själ på jorden. Men den rätte är svår att hitta bland alla underbara människor som jorden vimlar utav. Och om man väl tror sig ha hittat den rätte, så vet man inte om ens känslor är besvarade, man vill inte säga någon för att man är rädd för att bli sårad, avvisad. Ibland undrar man, jag citerar från Twilight-böckerna, hur många gånger ett hjärta kan krossas men fortsätta att slå? Man undrar hur man orkar gå upp på morgonen, fast än hjärtat blöder, hur man ska klara av dagen, och om man åter igen ska somna i tårar. Det är oftast då man skyller allt på sig själv, utan att tänka på vad den andra gjorde för fel. Det känns visserligen som om man förlorat allt man hade, allt man levde för, allt man steg upp på morgonen för, men tiden läker alla sår.
Kärleken är som ett bygge av klossar. Man bygger upp det hela tiden, det blir djupare, vackrare och mer betydelsefullt. Tills man gör ett snedsteg, då rasar det. Helt eller en bra bit. Ibland ger man upp, orkar inte försöka mer. Och ibland så bygger man upp det på nytt, tilsammans, för det man hade var en alldeles för skinande stjärna för att bara tina bort.
Kärleken är orättvis, stark, smärtsam, svår, skrämmande, magisk och underbar på en och samma gång.
Det kanske är det som gör den så lockande, så efterlängtad?
*~Ammie~*
